Nu är vi hemma igen efter en intensiv tid i Mazar-e-Sharif, Afghanistan.
Jag på flygplatsen i Mazar, på väg hem.
Vi är jag, Hedda Krausz Sjögren, producent och regissör för dokumentärpjäsen Seven och Ulrika Rosvall, projektledare på Svenska Institutet, bland annat för ledarskapsprogram för unga människor från Afghanistan, Indien, Pakistan och Bangladesh.
I en vecka blev Camp Northern Lights vårt högkvarter när vi tillsammans med den svenska ambassadens sektion i Mazar arrangerade en uppläsning av pjäsen Seven som handlar om kvinnorättskämpar – på Dari, med afghanska politiker och aktivister på scen i rollerna som kvinnorättsaktivister, på ett hotell inne i Mazar.
Initiativet till evenemanget kom från Henrik Landerholm, civil chef för den svenska närvaron i norra Afghanistan. Han hade år 2011 själv läst rollen som den afghanska aktivisten Farida Azizi i ett evenemang under Almedalsveckan 2011.
Det är svårt att sortera intrycken från en kort men mycket innehållsrik vecka. Sveriges och västländernas bild av Afghanistan krockar med de personliga upplevelserna och alla de fantastiska möten med människor som vi varit med om. Samtidigt färgades vistelsen av krav på säkerhet, logistik, regler och skydd. Vi kunde inte röra oss fritt. Vi har ändå upplevt mer och rört oss friare än de flesta svenskar som kommer på korta besök, det är jag övertygad om.
Vi flög reguljärt till Mazar, först med Turkish och sista etappen med Kam Air. I dagarna öppnar Turkish en direktlinje mellan Istanbul och Mazar – vilket avsevärt underlättar och minskar kostnader för civila samarbeten mellan Sverige och Mazar. Vi sov på UNAMA, en ny camp som byggdes after att sju FN-anställda dödades i en attack härom året. Det var lite kusligt, för vi var i stort sett de enda som bodde på det stora området som var stenhårt vaktat av nepalesiska Gurkhas och skyddat av höga taggtrådsförsedda murar.
Våre öde camp
Varje morgon blev vi hämtade av sektionskontorets pansarbeklädda bil för transport till CNL där vi åt de flesta måltider och hade tillgång till ett litet kontor.
Både Ulrika och jag tyckte att det var spännande att få ta del av vardagslivet på campen, något som inte många civila fått uppleva.
Kan man säga att det är mysigt på en militärbas? Jag tyckte i alla fall det. Vi susade runt på basen: stod i matköer och drack kaffe i mässen, promenerade campen runt och sprang in och ut ur olika kontor, alltid bemötta med en trevlig och öppen attityd och nyfikenhet på vad vi gjorde där. Och ett stort mått uppskattning när vi berättade om aktiviteterna vi planerade. Som civilist sticker man onekligen ut bland alla kamoflageklädda tjejer och killar, och entusiasmen för att det sker civila samarbeten, utanför det militära, är stor och genuin.
Det mest fantastiska och intressanta var naturligtvis att komma ut och träffa politiker, kvinnorättsaktivister och unga människor med en vilja att förändra samhället.
Vi mellanlandade i Kabul på väg till Mazar och tillbringade en dag på den svenska ambassaden där vi träffade två av de tilltänka läsarna. Den förste är en välkänd parlamentsledamot från provinsen Balkh, där Mazar ligger. Han hade accepterat att läsa rollen som den ryska kvinnorättsaktivisten Marina Pisklakova-Parker. Jag funderade över hur han skulle hantera att läsa repliker som ’Min man får en hjärtattack. Han dör på väg till sjukhuset. Jag är ensam. Ensamstående mor. Min man var den ende som stöttade mitt arbete’.
Mr Abdu repar rollen som Marina Pisklakova
Vi repeterade med tolk och det gick utmärkt. Jag började redan första dagen i Afghanistan misstänka att det kanske inte skulle vara så stor skillnad mellan att arrangera Seven i Mazar och i Malmö…
Det andra mötet var med Andeisha Farid, som leder en organisation som driver barnhem i Kabul. En ung kvinna som precis lika gärna hade kunnat vara en av kvinnorna i Seven, uppvuxen i flyktingläger i Pakistan och med en stark övertygelse om att kunna bygga ett bättre Afghanistan genom att ta hand om de allra mest utsatta och ge dem en bra start i livet. Du kan stötta Andeishas arbete och donera HÄR.
Jag garanterar att det kommer till de allra mest behövande.
Med Andeisha I Kabul
Vi hade velat åka till barnhemmet och träffa henne där, men när vi sade till säkerhetskillen på ambassaden i Kabul att vi tänkte ta en taxi och träffa Andeisha tittade han på oss och sa: ”Det är ingen bra idé”. Och så var det med den saken. Man argumenterar helst inte med en livvakt som jobbat i Kabul i ett par år.
På med den skottsäkra västen.
- Här får jag sätta på mig den skottsäkra västen.
Efter att vi träffat Andeisha på ambassadområdet gick resan gick vidare till Mazar samma kväll.
Mazars och provinsen Balkhs starke man är guvernör Mohammed Atta Noor.
I Balkh är läget tämligen stabilt. Just nu flyttar många affärsidkare sin verksamhet till Mazar, där utvecklingen är relativt sett, positiv. En och annan gata är asfalterad, och några av landsvägarna är nya och fina. Men när vi skulle resa hem, satt vi på flyget intill en mamma med en nyfödd bebis, tio dagar gammal. Hon skulle till Kabul för att behandla sitt barn mot gulsot – något som görs enkelt på alla svenska sjukhus.
Det sades oss att guvernör Atta har lyckats skapa lugn i området och även vallmoodlingen för tillverkning av heroin ska ha minskat markant. Du kan kika på en intervju med Atta i New York Times HÄR.
Sektionskontoret i Mazar bedömde från början att en av förutsättningarna för att kunna genomföra Seven framgångsrikt var att söka stöd för evenemanget hos guvernören. Det skulle betyda inte bara att han garanterade säkerhet med hjälp av lokalpolisen men också, naturligtvis, att evenemanget skulle få den status det behövde för att det ledande skiktet av beslutfattare och politiker både skulle komma och lyssna men också medverka på scen.
För att göra en ganska lång historia lite kortare, så lyckades sektionskontoret efter intensivt arbete gentemot sina kontakter och med hjälp av de kontakter jag skapat i Kabul och Mazar via social medier – samla ihop en spännande ensemble.
Läs om hela ensemblen HÄR Compete List of The Readers_Seven_Mazar .
Sima Samar, högsta chef för kommissionen för mänskliga rättigheter, guvernör Atta och doktor Adeed gjorde alla uttalanden till stöd för Seven och du kan läsa dem HÄR: Atta, Adeed, Samar QuoteCitat_Seven_Mazar.
Visst, vi var nervösa dagarna innan – vilka risker är förknippade med att göra ett stort evenemang om kvinnorättsfrågor med flera välkända politiker och aktivister? Vilka känslor eller aggressioner kan man tänkas röra upp? Kunde vi lita på att de medverkande inte skulle dra sig ur i sista stund? Hur skulle publiken reagera?
Möjligen kulminerade nervositeten dagen innan föreställningen. Vi hade bjudit alla läsarna att medverka i en repetition kvällen innan, som var en fredag (alltså ledig dag) för säkerhets skull. Vid den utsatta tiden hade två av de kvinnliga läsarna kommit. I den stunden tänkte jag att det blir fiasko. Alla hoppar av. Men halv åtta forsade resten av gänget in, jag tror att det kallades till bön kl 19, så de kom antagligen efter bönen – och så var jag nu chef för en repetition med tolk, med några av regionens högst uppsatta beslutsfattare i ett av världens mest patriarkala länder. Ja, det var bara att kasta alla förutfattade idéer åt sidan och jobba på ungefär som vanligt.
Ett av mina bästa minnen av vår korta resa är middagen efter kvällens repetition – vi bjöd på en för afghanska mått, mycket sen middag framåt kl nio på kvällen. Alla medverkande stannade, satt tillsammans, män, kvinnor, aktivister och politiker, de unga och de äldre etablerade, Sveriges ambassadör i Mazar, de lokalanställda vid ambassaden, jag och Ulrika, vid det långa bordet.
Med aktivister i Mazar
Dagarna innan hade Ulrika arrangerat möten i Mazar och Sheberghan för unga aktivister, vilka försedde mig med ytterligare starka minnen. Man glömmer inte hur den 20-årige killen på hygglig engelska berättar att han inte kan åka tillbaka hem till sin by cirka två timmar bort. Sist han var där lämnade någon lappar i hans hus: ”Om du kommer tillbaka nackar vi dig”. Det killen sysslar med är ungefär socialt arbete och driver frågor om att höja utbildningsgraden. Med tanke på den oerhört utsatta situation unga, utbildade människor som engagerar sig politiskt och socialt, och kanske inte minst de få som i de fattiga byarna ändå lyckas utbilda sig – tror jag att informella möten som middagen efter vår Seven-repetition faktiskt har betydelse.
Så var det lördag morgon och efter mycket tidig uppstigning var Ulrika och jag på plats på Hotel Baran. Seden är att de flesta arrangemang går av stapeln på morgonen och avslutas innan eller med, lunch.
Efter åtta (!) inledningstalare, inklusive två svenska ambassadörer (se listan på talare HÄR Introductury speakers_Seven_Mazar) allt enligt afghanskt protokoll, kunde själva pjäsläsningen inledas. I publiken satt ungefär lika många män som kvinnor, dock i stort sett uppdelade på höger och vänster sida. Det regionala politiska ledarskiktet fanns väl representerat. Liksom civilsamhället. Bland publiken såg jag poliser, militärer och även en mulla, vilka under ungefär en och en halv timmes tid lyssnade till sju kvinnors berättelser om kamp för sina mänskliga rättigheter. När framförandet var slut inbjöds publiken att kommentera vad de just hört och ett tiotal händer räckets upp direkt. Kommentarerna handlade om att se och höra män ge röst åt kvinnors berättelser, om behovet av lagföra brott mot kvinnor och stärka skyddet för kvinnor och flickor.
Läsarna på plats
Efteråt fick vi arrangörer höra av några av de tyska och amerikanska hjälparbetare som också kommit till evenemanget att de aldrig någonsin varit med om en sådan öppen diskussion mellan aktivister och politiker.
Vi har även fått en hel del kommentarer skickade till oss i efterhand via mejl, du kan läsa en del av dem HÄR.Citat_Seven_Mazar.
Det rapporterades flitigt i media. Du kan se listan längst ned i inlägget.Diskussionen efter läsningen var det bästa kvittot på att vår satsning var meningsfull. Men egentligen visste vi nog det redan innan på grund av den entusiasm och det engagemang som mött oss längs hela vägen.
Första publikkommentaren
Ytterligare publikkommentarer
Några av tjejerna i publiken med Ulrika efter föreställningen
Från mina första trevande kontakter med aktivister och journalister via Twitter och Facebook, människor som nu blivit mina vänner IRL, till ambassadens lokalanställda som lade många timmar på att få allt att fungera. Killen jag jobbade mest med designade på eget initiativ enorma affischer med bilder och citat av varje ’Seven-kvinna’ och lät trycka upp dem. De medverkande politikerna avsatte tid att repa och med en nervös men entusiastisk glimt i ögat sade en av dem ’Är det bra så här, duger jag som Marina?’. En av läsarna som förklarade att det var mycket bra för henne att vara med, då vågar ’de’ inte ge sig på henne och kunde vi möjligen ta ett foto med henne och ambassadören?
- Hedda & Kristin på bröllop, fotade med yngsta gästen
Vi lyckades under vår vecka inte bara träffa politiker och aktivister i Mazar och Sheberghan, vi hade också på oss våra livs första skottsäkra västar, gick på vårt livs första afghanska bröllop, – här är det foto vi fick ta på bröllopet.
Vi lyckades till och med pricka in en TOA! Ett nytt begrepp för mig – Transfer of Authority, då en bataljon avlöser en annan efter ett halvårs tjänst. Det inträffade dagen efter vårt eget evenemang. Plötsligt befann vi oss på VIP platserna uppflugna på ett lastbilsflak typ fyra meter upp i luften, rakt bakom general Vesa, högste militäre befattningshavare för norra Afghanistan.
Honom hade vi inte möjlighet att byta några ord med, men vi har pratat desto mer med soldater, poliser, personskyddskillar och SIDA-personal stationerade i Mazar.
Hedda & Ulrika på TOA, Transfer of Authority
Så detta är en glimt från det vardagsliv och de aktiviteter som pågår och försöker pågå bland vanliga medborgare i Afghanistan. Om jag fick önska mig något så är det att fler samarbeten som vårt kunde komma till stånd mellan svenska organisationer, afghanska civilsamhället och med uppbackning av den svenska civila närvaron.
Många unga människor med demokratiska ambitioner för sitt land Afghanistan är rädda för vad som ska hända efter 2014 när internationella styrkor börjar dras tillbaka. Jag förstår dem. Jag vill också understryka att jag inte kände mig hotad, att så vitt jag vet fanns ingen som helst hotbild mot vare sig Seven eller de möten som SI arrangerade, jag har bara bemötts med oerhörd värme, respekt och intresse.Texten ifrågasattes aldrig vilket hänt på flera andra platser. Jag tvekade inte att åka, däremot blev jag nervös av hur initiativet bemöttes i Sverige: ’Oj, vågar du det?’ ungefär.
Jag har haft så mycket kontakt med vanliga människor via sociala medier att jag inte kunde se annat än att livet pågår i Afghanistan precis som på alla andra ställen. Vi fick mycket stöd från den svenska sektionen i Mazar, som hela tiden bedömde att man kunde garantera säkerheten. Just i Mazar är det inte krig, och risken för civila bedöms som liten.
Jag hoppas att jag med denna text ger en reell bild av hur det var att arbeta i Mazar. Det är inte ofarligt, men det kan vara lämpligt att komma ihåg att man kan råka ut för saker var man än befinner sig i världen. Semesterresan till Thailand är inte heller den ofarlig.
Tack för en fantastisk oförglömlig vecka i Afghanistan!
Hedda Krausz Sjögren, producent, regissör
Webblänkar:
Media coverage Seven Mazar
The play Seven was broadcast by a number of video and audio Medias in local, national and international level.
It was broadcast by the following private TV station at local, national and international…
1. Tolo TV
2. Ariana TV
3. Arezu TV
4. Aiana TV
It was broadcast at local level by the following governmental and private TV stations…
1. Balkh TV
2. Mehraban TV
3. Meher TV
4. Asia TV
It was aired by a number of radio stations such as …
1. Radio Rabia Balkhi
2. Radio Arman
3. Radio Nehad
4. Radio Lahza,
5. Radio Killid
It was also published by a number of the newspapers in the local and national areas…
1. Tolo News
2. Ariana News
3. 8am Morning news paper
4. Rahi Fardah News
5. Pajhwok Afghan News paper
Note: I have accessed only the following links, both from Ariana, one for video and the link is http://www.youtube.com/watch?v=34YcMRMYXOA <http://www.youtube.com/watch?v=34YcMRMYXOA> . It is among the other news in Pashtu Language, Please watch it. I also have accessed this link http://ariananews.af/regional/%E2%80%9Chaft%E2%80%9D-exhibition-in-balkh-features-7-women-who-have-suffered-the-most/ <http://ariananews.af/regional/%E2%80%9Chaft%E2%80%9D-exhibition-in-balkh-features-7-women-who-have-suffered-the-most/> . It is in English and is published by Ariana News
